Joyce Carol Oates och Jag

Ja, vi har ju ett ganska så komplicerat förhållande. Jag vill tycka om hennes böcker, jag vill njuta av läslusten när jag bläddrar bland hennes alster. Men, det finns inte där. Bara en svart, sugande ångest som gör att istället känna mig nöjd (eller "lästillfredställd") så lägger jag alltid ifrån mig hennes böcker med en tjock, seg klump av gråt i halsen. Jag har inte läst många av hennes böcker; Våld och Älskade syster och är en tredjedel in i Blonde. VåldÄlskade syster mådde jag fysiskt illa av, jag kan inte hjälpa det. Det beror inte på hur den var skriven utan vad den handlar om. En vidrig gruppvåldtäkt står i centrum och jag klarar verkligen inte av att läsa om det. Kalla mig blödig, svag eller  vad du vill- det ändrar inte faktumet att det berör mig på tok för djupt för att jag skulle känna mig bekväm med det. Älskade syster lånade jag eftersom boken jag egentligen ville läsa (Blonde) var utlånad. Men Älskade syster var en besvikelse. Det var en förvirrad berättelse från en ung mans perspektiv om hur hans syster återfanns mördad i familjens källare. Likt Blonde (som handlar om Marilyn Monroe men är en så kallad fiktiv självbiografi) så bottnar sig denna berättelse i mordet på Jo-Benet Ramsey. Jag kan inte hjälpa att få en viss sur eftersmak i munnen. Visst kan man komma under med att säga att det är en fiktiv roman men är det inte lite att utnyttja en sorglig händelse? Jag förstår att det som vi läser om, det vi ser tar upp plats i pressen, inspirerar våran kreativa förmåga men att påpeka att just det här fallet är inspirationen gillar jag inte riktigt. Likadant är det med Blonde.
Så tyvärr kommer nog inte jag och Joyce Carol Oates någonsin bli vänner. Jag vill bli underhållen när jag läser, inte nedstämd och ledsen. Så möjligen kommer jag aldrig bli ett fan av den mer "fina litteraturen".