Färjan av Mats Strandberg
Jag har en speciell relation till Finlands-färjor. Min man är finlandssvensk och för ett par år sedan besökte jag Finland för första gången. Jag blev otroligt förtjust i landet, som även min farfar kom ifrån (ironiskt nog så visade det sig att en släkting till mig bodde i samma småstad i Österbotten som min man kommer ifrån - ja, de var till och med bekanta). Så nu ingår det i mitt liv att åka Finlandsfärja åtminstone ett par gånger per år.
Jag måste erkänna att jag var lite nervös för att läsa Färjan eftersom jag hade stora förhoppningar på den. Tänk om jag skulle tycka att den var urkass? Jag hade inte läst något av Mats Strandberg tidigare (nej, jag har inte läst Cirkel-böckern) så jag var osäker på vad han hade för stil. Dessutom har jag faktiskt inte läst mycket svensk skräck, förutom John Ajvide Lindqvist, och hans böcker har en sådan ledsam och dunkel ton över sig så jag visste inte om Mats böcker skulle vara likadana. Dessutom så har jag följt honom ett tag på sociala medier och han verkar vara en sympatisk person. Så jag ville verkligen gilla Färjan.
Färjan utspelar sig, föga överraskande, på den nedgångna Finlandsfärjan Baltic Charisma. Boken består av hyfsat korta kapitel och varje kapitel är berättat ur någon av huvudpersonernas perspektiv. Persongalleriet är rikt och varierat och karaktärerna känns trovärdiga. Jag vet att många har dragit parallellen till Stephen King och jag tänkte också på det medan jag läste. Det finns samma "mustighet", eller vad jag ska kalla det. Det är liksom ofiltrerat och naket utan att för den delen bli vulgärt. Istället så känns karaktärerna väldigt mänskliga (även de som ehm, inte är det) och som läsare så får man antingen empati eller antipati för dem. De lockar fram känslor och det är faktiskt något som inte alla författare lyckas med.
Från början känner jag en stark empati för Marianne. Hennes sorgsna ensamhet går rakt in i hjärtat och man vet att det finns så många Marianne därute. Vi ser dem på Coop eller på färjan: ståendes ensamna med en ledsen blick som längtar efter någon att känna samhörighet med. Det låter kanske som att hon är desperat längtande men nej, hon behåller en sorts stillsam värdighet som är väldigt hjärtevärmande.
Och vem har inte stött på Madde och Zandra i färjans bar (eller i en bar på land, för den delen?)? Det är tjejerna som ska släppa loss, ska röja och verkligen bara ta för sig utan att egentligen vara snyggast och bäst. De är helt enkelt mänskliga. Och just det nyckelordet, mänskliga, står i fin kontrast mot de omänskliga vampyrerna. För ja, Färjan innehåller vampyrer. Det är dock inte gotiska eller romantiska vampyrer. De här vampyrerna är motsatsen till Twilights Edward: det finns inget glitter här. De här vampyrerna hävdar nog många är väldigt moderna men njae, faktum är att de mer blodtörstiga, omänskliga vampyrerna var vanliga i den gamla myten om vampyrer. Sedan så förvandlades vampyren till en gentleman på 1700-1800-talet (det började inte med Dracula utan snarare med Polidoris Vampyre). Vampyrerna i Färjan påminner snarare om en sorts hybrid mellan vampyrer och zombies. Intressant nog så har gränsarna mellan de här arketypiska monstrena suddats ut mer och mer: zombiesarna har blivit snabba och vampyrerna har blivit mer omänskliga. Båda är resultatet av en sorts smitta som sprider sig snabbt genom kroppsvätskor, som saliv och blod. Vad är det som är skillnaden då? kan man undra. Jo, vampyrerna är fortfarande helt inriktade på att dricka blod. Zombies vill bara bitas, rivas för att på något sätt förstöra kroppen hos sitt offer. I Färjan så går även vampyrerna igenom stadier: de börjar som primitiva varelser som enbart drivs av en blodtörst medan de senare kommer att återgå till att bli mer mänskliga och få tillbaks sitt intellekt. Den som skiljer sig från mängden är smörsångaren Dan, en one-hit-wonder som numera leder karaoken på Charisma. Som läsare så får vi följa med genom hans förvanling till vampyr, han går från att vara en virdrig människa till en vidrig vampyr som får en sorts ledarstatus bland de vettlösa vampyrerna.
Jag tycker väldigt mycket om Färjan och eftersom den utspelar sig i en miljö som är bekant för mig så får den en djupare dimension. Jag älskar Stephen Kings böcker och har kännt samhörighet med många av hans karaktärer men jag har aldrig helt kunnat känna igen mig i hans miljöer till fullo eftersom jag är född och uppväxt i Sverige och har aldrig ens varit i USA. Jag kan inte sätta mig helt in den amerikanska vardagen i Stephen Kings böcker men jag kan helt gå in i Färjan. Det gör att jag verkligen längtar efter att få tag på ett exemplar av Hemmet, Mats Strandbergs senaste roman.
Jag måste erkänna att jag var lite nervös för att läsa Färjan eftersom jag hade stora förhoppningar på den. Tänk om jag skulle tycka att den var urkass? Jag hade inte läst något av Mats Strandberg tidigare (nej, jag har inte läst Cirkel-böckern) så jag var osäker på vad han hade för stil. Dessutom har jag faktiskt inte läst mycket svensk skräck, förutom John Ajvide Lindqvist, och hans böcker har en sådan ledsam och dunkel ton över sig så jag visste inte om Mats böcker skulle vara likadana. Dessutom så har jag följt honom ett tag på sociala medier och han verkar vara en sympatisk person. Så jag ville verkligen gilla Färjan.
 |
| källa: tv4.se |
Från början känner jag en stark empati för Marianne. Hennes sorgsna ensamhet går rakt in i hjärtat och man vet att det finns så många Marianne därute. Vi ser dem på Coop eller på färjan: ståendes ensamna med en ledsen blick som längtar efter någon att känna samhörighet med. Det låter kanske som att hon är desperat längtande men nej, hon behåller en sorts stillsam värdighet som är väldigt hjärtevärmande.
Och vem har inte stött på Madde och Zandra i färjans bar (eller i en bar på land, för den delen?)? Det är tjejerna som ska släppa loss, ska röja och verkligen bara ta för sig utan att egentligen vara snyggast och bäst. De är helt enkelt mänskliga. Och just det nyckelordet, mänskliga, står i fin kontrast mot de omänskliga vampyrerna. För ja, Färjan innehåller vampyrer. Det är dock inte gotiska eller romantiska vampyrer. De här vampyrerna är motsatsen till Twilights Edward: det finns inget glitter här. De här vampyrerna hävdar nog många är väldigt moderna men njae, faktum är att de mer blodtörstiga, omänskliga vampyrerna var vanliga i den gamla myten om vampyrer. Sedan så förvandlades vampyren till en gentleman på 1700-1800-talet (det började inte med Dracula utan snarare med Polidoris Vampyre). Vampyrerna i Färjan påminner snarare om en sorts hybrid mellan vampyrer och zombies. Intressant nog så har gränsarna mellan de här arketypiska monstrena suddats ut mer och mer: zombiesarna har blivit snabba och vampyrerna har blivit mer omänskliga. Båda är resultatet av en sorts smitta som sprider sig snabbt genom kroppsvätskor, som saliv och blod. Vad är det som är skillnaden då? kan man undra. Jo, vampyrerna är fortfarande helt inriktade på att dricka blod. Zombies vill bara bitas, rivas för att på något sätt förstöra kroppen hos sitt offer. I Färjan så går även vampyrerna igenom stadier: de börjar som primitiva varelser som enbart drivs av en blodtörst medan de senare kommer att återgå till att bli mer mänskliga och få tillbaks sitt intellekt. Den som skiljer sig från mängden är smörsångaren Dan, en one-hit-wonder som numera leder karaoken på Charisma. Som läsare så får vi följa med genom hans förvanling till vampyr, han går från att vara en virdrig människa till en vidrig vampyr som får en sorts ledarstatus bland de vettlösa vampyrerna.
Jag tycker väldigt mycket om Färjan och eftersom den utspelar sig i en miljö som är bekant för mig så får den en djupare dimension. Jag älskar Stephen Kings böcker och har kännt samhörighet med många av hans karaktärer men jag har aldrig helt kunnat känna igen mig i hans miljöer till fullo eftersom jag är född och uppväxt i Sverige och har aldrig ens varit i USA. Jag kan inte sätta mig helt in den amerikanska vardagen i Stephen Kings böcker men jag kan helt gå in i Färjan. Det gör att jag verkligen längtar efter att få tag på ett exemplar av Hemmet, Mats Strandbergs senaste roman.
Kommentarer
Skicka en kommentar