Recension: DET (Filmen)

Inlägget tillägnas skräckfiktionens mästare, Stephen King, som fyller 70 år idag.

Äntligen så kom dagen då jag fick se den nya filmatiseringen av DET (regi av Andy Muschietti). Tack förresten till Monsters of film-festivalen där jag vann biljetter. 

Jag hade försökt hålla nere mina förhoppningar eftersom höga förhoppningar gör att man oftast blir besviken på filmen. Och eftersom jag har en speciell relation till boken DET så var läget spänt. Dessutom tillhör jag en av dem så inte gillar miniserien från 90-talet. Jag tyckte den var dåligt gjord och castingen (förutom Tim Curry, okej) var helt fel. Så jag ville inte att den nya DET skulle bli samma besvikelse.

Jag har försökt att undvika spoilers men jag kan redan nu varna för att den här texten kommer att innehålla ett flertal. Så om du inte har sett filmen: stäng ner den här sidan och återkom när du sett den. Då kommer du dessutom få ut mer av det här inlägget. Redo? Då kör vi.

Som ni kanske vet så handlar DET om en grupp barn som tar upp kampen mot ett barnätande monster i clownkostym. Filmen utspelar sig i slutet av 80-talet istället för i början på 1950-talet där bokens handling utspelar sig. Jag tycker att tidsperspektivet fungerar väldigt bra eftersom det finns en sorts tidlöshet som grunden i Stephen Kings berättelse. I det stora hela så handlar det om vänskap mellan barn och hur de bekämpar ett hot.

Jakten på DET/IT börjar då Bills lillebror Georgie blir tagen av DET när han är ute och leker med en pappersbåt. Jag måste säga att den inledande scenen är perfekt gjord trots att det skiljer sig lite från boken. Mamman spelar inte Für Elise på pianot, till exempel. Men det är underbart filmat och musiken ger känslan av matiné eller en äventyrsfilm. Inte skräck. Jag gillar det. Scenen presenterar även DET/Pennywise på ett bra sätt och ja, Bill Skarsgård gjorde ett utomordentligt jobb. Han hade en sorts underliggande galenskap och att hans konstanta dreglade gjorde honom bara mer obehaglig. Samt att hans ögon skelar...

Sen byggs storyn upp på ett intelligent sätt som är densamma som boken, bortsett från några detaljer som vi kan gå in på allteftersom. Men grundprincipen är där: barnen träffar på DET på olika sätt, finner varandra och bildar en sorts allians mot DET. Men innan vi hoppar ner i de detaljerna så måste vi först diskutera DET eller Pennywise.

Det finns en orsak till att jag hellre säger DET än Pennywise för Pennywise är bara ett av DETs alter egon. DET är nämligen en "shapeshifter" (jag som är översättare har inget bra svenskt ord här) från rymden, eller makroversum. DET är gammal. I boken ser Mike och Richie hur DET anlände till jorden och det var ungefär samtidigt som dinosaurierna existerade. DET gillar att äta och tycker om när köttet är kryddat av rädsla. Eftersom barn har vildare fantasier än vuxna så är de ett perfekt villebråd eftersom DET har förmågan att förvandla sig till en persons värsta skräck oavsett vad det kan vara. Barns rädslor är oftast även mer påtagliga, då de är rädda för ting, i det här fallet monster, medan vuxnas rädslor är mer komplexa. Det har även varit många diskussioner om DETs könstillhörighet och den är komplex. I slutet av boken så tar DET skepnaden av en jättespindel när de vuxna ska bekämpa det och i den skepnaden så är DET en hona för hon lägger ägg. Hon vill få en avkomma. Audra, Bills fru tänker även att DET är en hona innan hon dras in i dödsljusen. Men det är mer komplicerat en så. Det går nog att säga att DET antingen flyter mellan könen eller har båda könen, och kan likt en snigel, ändra kön beroende på situationen. Men det är en komplex situation och det beror på DETs natur, då hen kan byta skepnad och även har vissa andra övernaturliga krafter.

Pennywise, det vill säga den ikoniska clownen, är ett sorts alter ego som DET har som en sorts mellanfigur som hen använder sig av innan hen vill skrämmas på riktigt. Bilden av clownen dyker även upp bland historiska bilder, både i filmen och boken. Orsaken till att det är en clown är för att de har en sorts dubbel natur: de är skapta för att roa och få barn att skratta men ser ju otroligt obehagliga ut. Pennywise är därmed en smart form för DET att närma sig barn med, som exemplifieras i början av boken/filmen.

Då har vi DET avklarat och vi kan hoppa vidare till själva handlingen. Det som Muschetti har gjort otroligt bra är castingen. Barnen som spelar Förlorargänget är perfekta och de är otroligt skickliga skådespelare. Muschetti har verkligen gjort ett fynd där, eller 8 fynd faktiskt: Bill, Ben, Beverly, Mike, Stan, Eddie och givetvis DET själv. Det finns en fingertoppskänsla hos skådespelarna som faktiskt skapar ren magi och i synnerhet Jeremy Ray Taylor (Ben) och Sophia Lillis (Beverly). De är otroligt talangfulla och de har även en fin kemi mellan varandra, något som verkligen finns i boken och som jag hoppas visas i återblickar i kapitel 2.

Vad tyckte jag då? Ja, om ni fortfarande tvekar så kan jag avslöja att jag chockande nog älskade filmen. Men, och det här ett intressant "men", enligt mig: jag blev inte särskilt skrämd. Istället så fanns det flera tillfällen då jag fick tårar i ögonen (och ja, en och annan trillade även ut) för att: a) scenen var rörande, då barnens vänskap och kärlek till varandra var så fint porträtterat, speciellt scenerna mellan Ben och Beverly (och även Bill). b) Det var så fint att se en rättvis porträttering av det här gänget och det berörde mig. DET har nämligen en speciell plats i mitt hjärta. Jag fick den boken när jag fyllde 13 eller 14 och under den tiden så mådde jag dåligt. Jag var utstött i skolan och väldigt ensam och deprimerad. När jag läste boken så blev jag lite som en skuggmedlem i Förlorargänget. Jag var ju också en förlorare och utstött men jag hade inte de vänner som barnen i DET hade. Fast de blev mina fiktiva vänner, hur konstigt det än må låta. Så att se dem få liv på ett sådant värdigt sätt var väldigt känslosamt för mig. Men blev jag rädd? Nej, jag upplevde inte adrenalinkittlet jag ständigt vill ha. Inte för att filmen inte var obehaglig- för det var den. Men den var inte spännande. Men jag tyckte om den ändå och det var kanske det som chockerade mig mest. Jag gillade den men inte på grund av skräckfaktorn (som jag trodde att jag skulle) utan för att den var i mitt tycke väldigt fin. Hur knepigt är inte det?

Men nu när vi kommit förbi det så kan vi ta upp det som saknades eller som helt har gjorts om i filmen. I slutet ska jag även nämna några guldklimpar som Muschetti klämt in i filmen och som ni borde lagt märke till om ni läst boken. För det första så har vi Patrick Hockstetter som jag faktiskt är tacksam över att de ändrade i filmen. För bokens Patrick är oerhört obehaglig. Förmodligen den mest obehagliga karaktären i hela boken. Här är han bara en av mobbarna i Henrys gäng som använder tändare och en sprejburk. Just det här med tändaren och sprejburken är en snygg vinkning till bokens Patrick dock eftersom han dyker upp när Henry, Belch, Victor och Patrick bestämmer sig för att sätta eld på sina fjärtar på en avlägsen plats (Beverly råkar se dem). Just det kanske inte är så filmvänligt så då fick han en sprejburk och en tändare istället. Men det som gör bokens Patrick så oerhört vidrig är hans relation till djur. Förutom att han har ett pennskrin fullt med ihjälslagna flugor så stänger han in djur i ett övergivet kylskåp för att se dem dö. För att inte tala om att han kvävde sin lillebror när denne var nyfödd. Bokens Patrick är slö, är knappt verbal utan som "en formlös lerklump" som dessutom tafsar på tjejerna som sitter framför i klassrummet. Alla karaktärer ryser av obehag när han kommer på tal. Och just det här med kylskåpet är plågsamt att läsa, riktigt plågsamt. Det kylskåpet är även kopplat till hans död. Patrick är inte direkt rädd för något (han har psykopatiska drag och är absolut emotionellt störd) förutom iglar. Han är rädd för sådant som suger blod från honom. Efter att fjärteldandet var slut så lämnades Patrick ensam kvar och då gick han till sitt kylskåp för att se om duvan han hade lämnat där hade dött. Duvan var borta och det hängde något där inne som visar sig vara flygande iglar. Det är givetvis DET som funnit Patricks störtsta skräck och bestämt sig för att han ska bli dagens lunch. Det som händer sedan är en vidrig beskrivning av hur djuren landar, och suger sig fast på Patricks armar, ögon, i munnen och hur de suger i sig hans blod tills de spricker. Att få det som är beskrivet ovan till en filmscen som man faktiskt vill se är nog helt omöjligt.Jag tror inte det går och jag skulle inte vilja se djurplågeriet på bild. Så därför är jag tacksam över de ändringar som gjorts. Jag är lite förvånad att de inte presenterade Victor och Belch dock (fastän en av Henrys kompisar rapar högljutt så det kan man anta är Belch).

En annan sak som är en stor skillnad är att Mikes föräldrar är döda och de dog i en brand där Mike var den enda som överlevde. I boken så lever Mike med sina föräldrar på en bondgård i närheten av Henry Bowers pappas gård. Eftersom pappa Bowers inte är en bonde utan en polis så blir Mikes föräldrar lite överflödiga eftersom det då inte är hatet och rasimen från pappa Bowers som överförs på Henry. Dessutom förstår jag att vissa karaktärer måste tas ur handlingen för annars blir det för många detaljer. Branden i filmen kan dessutom ge mer tyngd åt Mikes karaktär i kapitel 2 då ryktet säger att Muschetti vill göra Mike till en traumatiserad, drogmissbrukande bibliotekarie. Jag tror faktiskt att det kan bli bra även om det faktiskt är mörkare än boken.

Och så kommer vi till Beverly, den enda tjejen och faktiskt den som svetsar samman hela gänget. Något som blir mer tydligt i filmen då gänget bestämmer sig för att ge sig ner i kloakerna för att rädda henne. Det är var ytterligare ett smart sätt att påvisa hennes starka roll i gruppen samt att slippa orgiescenen från boken. För den har samma innebörd: att de limmas ihop genom Beverly trots att de inte gör det genom att ha sex med henne. Det är en problematisk scen som jag vet att King har fått frågor omoändligt många gånger. Jag vet att han har sagt att han förmodligen inte skulle skriva den scenen idag eftersom tiderna har förändrats. Nåja, vi lämnar den diskussionen därhän eftersom den inte kommer att landa i något vettigt.

Men det fanns en oerhörd finurlig symbolik runt Beverly som faktiskt görs snyggare i filmen än i boken. Hennes pappa är ju vedervärdig, det är vi alla överens om. I boken så slår han henne obarmhärtigt och hennes kärlek till honom är ändå plågsam. För hon älskar honom eftersom han är hennes pappa. Men ju längre handligen fortskrider i boken desto obehagligare blir pappan. Det hela kulminerar i att han vill kolla om hon fortfarande är oskuld, något som även sker i filmen. Men i filmen så har pappan gjorts slemmigare. Han utnyttjar sin dotter uppenbarligen men tack och lov behöver vi varken se det eller när han slår henne. Jag kan erkänna att jag kved lite inombords när han började med sitt "Jag är orolig för dig, Bevvie" i filmen. För i boken så åtföljdes det alltid av ett slag. Usch.

Men jag tycker det var intressant att Beverly stod inne på apoteket och skulle köpa tampax (klassiskt mensskyddsmärke) när hon träffade pojkarna som ville köpa saker för att rengöra Bens sår. När hon kommer hem så ser pappan förpackningen och ger henne en blick som får de flesta att vilja duscha och skrubba sig ren. När det sen är Beverlys tur att möta DET så sker det genom att blod skvätter upp ur handfatet i badrummet. Det kommer även upp hår (hon har innan hon klippt av sig sin långa hästsvans) men det är blodet som är signifikant (och det sker även i boken). Hon är rädd för sin egen menstruation, att bli vuxen, att bli kvinna, att få sexuell uppmärksamhet. Pappan ser inte blodet men Förlorarna gör det och hjälper henne att skura bort det. Något som är en väldigt rörande och är välbeskrivet i boken.

Okej, jag inser att jag har tjatat länge nu och det finns några saker till jag vill nämna i korthet:

1. Richies skräck: I filmen påstår han sig vara rädd för clowner och han har inte mött DET än och tvivlar därför på deras berättelser. I boken så är Richie rädd för plaststatyn av Paul Bunyan som står på stadens torg. DET manifesterade sig som den statyn men Richie hade övertygat sig om att det var en mardröm. Statyn syns faktiskt i filmen när gänget diskuterar sina möten med DET men det är så diskret att bara de som läst boken förstår vad det handlar om.

2. Vattentornet syns som hastigast i filmen även om den inte är en del av handlingen. Stans möte med DET var nämligen i vattentornet där han såg några pojkar som hade drunknat. Den mystiska taveldamen är något från filmen och som inte har någon förankring i boken.

3. I slutet, när gruppen splittras så finns det en sorglig realitet bakom den. Den som går först är Stan och han tar livet av sig i början av boken då Mike börjar kontakta dem för att återvända till Derry. Stan klarade inte av att kämpa mot DET ytterligare en gång. Den nästa som går är Eddie, som dör nere i kloakerna efter att gänget kämpar mot DET en andra gång. Sedan går Mike, som inte dör men som blir allvarligt skadad av Henry Bowers som vuxen och kan inte följa med ner i kloakerna en andra gång.

4. I filmen är det Bill som rispar gänget i händerna för att göra blodseden om att återvända. I boken så är det Stan och jag förstår inte varför det har ändrats. Möjligen är det för att förstärka Bills roll som ledare men jag tyckte det var onödigt.

5. Jag kan ha inbillat mig men jag tyckte att symbolen från boken DET fanns på kloakens vägg när Bill gick in ensam för att rädda Beverly. Jag har försökt hitta bilder men lyckads inte. Har ni andra sett det eller såg jag i syne?

6. Sköldpaddan. Märkte ni hur många sköldpaddor som figurerade?

Hängde ni med ändå hit? Tack, isånafall för att du orkade med mitt svammel.