Millenium-trilogin
Eftersom jag inte har läst ut Pig Island än så ska jag babbla lite om Steig Larssons Millenium trilogi eftersom den är högaktuell nu. Eller åtminstone del 2 är det.
Själv är jag inte ett fan av de här böckerna och jag tittar på hysterin böckerna har skapat med rynkade ögonbryn. Jag kan till viss del förstå att böckerna har blivit populära men jag begriper inte varför de 'hyllas'. Jag kommer att reta gallfeber på många nu men det bryr jag mig ärligt talat inte så mycket om. Detta är min bokblogg och den speglar mina åsikter. Folk får gärna tycka olika men här är det mina åsikter som skrivs ned- inte massans.
Men för att återgå till böckerna. Den första är ju mer fristående, en sorts introduktion till själva 'huvudhistorien' dvs Salander och hennes megasuperskurk till far. I första boken så utspelas en ovanligt brutal våldtäkt en stor roll för själva handlingen. Jag avskydde den och jag tror det mesta av min avsmak för böckerna kommer ifrån den. Jag kan inte hjälpa det men det var helt enkelt för mycket. Jag blev äcklad och det tog ett bra tag innan jag förstod själva syftet i hela storyn med det. Först tyckte jag att det bara var ett frosseri i förnedring och det gjorde mig hemskt avig. Efter ett bra tag insåg jag att våldtäkten spelade en stor roll för huvudpersonens (Salanders) 'psykotiska' utveckling- den knuffade henne över kanten så att säga. Från att vara en udda enstöring som säkert bar en massa ilska och hat inom sig så tog hon steget ut och blev utåtagerande istället. Så just den detaljen har jag försonats med.
Detalj nr 2 som går som en röd tråd genom de 3 böckerna är deras spekulationer över Lisbeth Salanders eventuella diagnos. Jag ogillar att Aspergers syndrom dras upp gång på gång (för att inte nämna 'utvecklingsstöring' eller att hon är 'bakom'). Det som är typiskt för Salander är hennes likgiltighet eller känslokallhet och även om det står i läroböcker från tidigt 1900 tal att människor med Aspergers syndrom var känslokalla (eller t.o.m. 'psykopatiska') så är verkligheten inte så. Varför jag vet det? För att jag själv har diagnosen och jag är varken likgiltig eller oempatisk. Så där var en sak som jag reagerade personligt på- en som var lite mer påläst i psykologi skulle snarare sagt att Salander hade en emotionell personlighetsstörning. Att nämna Aspergers syndrom ökar bara på missförståndet med diagnosen.
Detalj nr 3 är de förändringar Salander genomgår efter bok 1. För det första- varöfr snodde hon alla pengar? Det gjorde att jag tappade den lilla respekt jag hade för henne. Och värre blev det av de saker hon lade pengar på- bröstförstoring (!!!!) och den största våningen i Stockholm (va faaan). Öhm, en hjältinna i mina ögon (om hon dessutom är datahacker) skulle inte dra ögonen till sig genom att köpa det absolut flådigaste boendet i landet utan koncentrera sig på utrustning istället. Skaffa en 'lagomt' bra lägenhet och köp ett par topdatorer med den bästa uppkopplingen och alla finesser man kan hitta. Samt bevakning. Och bröstförstoring- come on! Jag saknar ord för det är så korkat. "Här kommer jag, Lisbeth Salander, übercool; tatuerad, piercad, goth som kan slåss med flera medlemmar ur Hells Angels samtidigt men jag måste ha ett par schyssta bröst". Jeeeesus. *mutter*
Och nr 4 är just slagsmålet med knuttarna. Vad faan! Ena studen kan hon inte värja sig mot en småfet äckel till byråkrat och i nästa stund kan hon slåss med bikers (som jag misstänker har varit i handgemäng med andra typer innan). Ööh- sånt gillar jag inte. Det funkar inte i själva storylinen. För jag talar inte nu och vad som är verkligt och inte- vi talar ju ändå om fiktiva figurer här, skapad av en persons fantasi. Men för en historia så tycker jag att det är viktigt att huvudpersonerna är något sånar verklighetstrogna samt att de inte helt plötsligt får superkrafter- om det inte är science fiction och blivit utsatta för radioaktiv strålning eller något. Men det är ju inte riktigt fallet. Att hon dessutom gräver sig upp från sin egen grav är snudden på superkrafter. Eller kanske inte bara snudd på- jag tror det gått över gränsen.
Och det där med Paolo Roberto- come on! Varför tog Stieg Larsson med en reell människa i en fiktiv berättelse? Det blev ju bara urlöjligt. Kul för Paolo eftersom han blir hjälte men själv rynkar jag ögonbrynen mer. Låt det fiktiva vara fiktivt och det verkliga verkligt. Ok att man leker med verkligheten och fantasin som författare men ändå... Nääää.
Men, jag förstår människors intresse och uppståndelsen. En häftig tjej som många unga kvinnor säkert tycker är jättecool. Kvinnor som slåss och beter sig (generellt) 'okvinnligt' brukar skapa en viss uppståndelse. Kanske är det för att det absolut inte fungerar i verkligheten- jag vet inte. Det blir ju lite samma sak som med Quentin Tarantinos Kill Bill vol. 1-2. Men de filmerna var gjorde med glimten i ögat- en gnutta ironi- medan Millenium trilogin tar sig själv på största allvar. Så nej, jag kommer inte att se en del av filmerna. Jag har ingen önskan att återuppleva den storyn- ur talangfulla slådespelarna än är. För jag hyser inga tvivel att Noomi Rapace är suverän- det är inte det, det handlar om.
Själv är jag inte ett fan av de här böckerna och jag tittar på hysterin böckerna har skapat med rynkade ögonbryn. Jag kan till viss del förstå att böckerna har blivit populära men jag begriper inte varför de 'hyllas'. Jag kommer att reta gallfeber på många nu men det bryr jag mig ärligt talat inte så mycket om. Detta är min bokblogg och den speglar mina åsikter. Folk får gärna tycka olika men här är det mina åsikter som skrivs ned- inte massans.
Men för att återgå till böckerna. Den första är ju mer fristående, en sorts introduktion till själva 'huvudhistorien' dvs Salander och hennes megasuperskurk till far. I första boken så utspelas en ovanligt brutal våldtäkt en stor roll för själva handlingen. Jag avskydde den och jag tror det mesta av min avsmak för böckerna kommer ifrån den. Jag kan inte hjälpa det men det var helt enkelt för mycket. Jag blev äcklad och det tog ett bra tag innan jag förstod själva syftet i hela storyn med det. Först tyckte jag att det bara var ett frosseri i förnedring och det gjorde mig hemskt avig. Efter ett bra tag insåg jag att våldtäkten spelade en stor roll för huvudpersonens (Salanders) 'psykotiska' utveckling- den knuffade henne över kanten så att säga. Från att vara en udda enstöring som säkert bar en massa ilska och hat inom sig så tog hon steget ut och blev utåtagerande istället. Så just den detaljen har jag försonats med.
Detalj nr 2 som går som en röd tråd genom de 3 böckerna är deras spekulationer över Lisbeth Salanders eventuella diagnos. Jag ogillar att Aspergers syndrom dras upp gång på gång (för att inte nämna 'utvecklingsstöring' eller att hon är 'bakom'). Det som är typiskt för Salander är hennes likgiltighet eller känslokallhet och även om det står i läroböcker från tidigt 1900 tal att människor med Aspergers syndrom var känslokalla (eller t.o.m. 'psykopatiska') så är verkligheten inte så. Varför jag vet det? För att jag själv har diagnosen och jag är varken likgiltig eller oempatisk. Så där var en sak som jag reagerade personligt på- en som var lite mer påläst i psykologi skulle snarare sagt att Salander hade en emotionell personlighetsstörning. Att nämna Aspergers syndrom ökar bara på missförståndet med diagnosen.
Detalj nr 3 är de förändringar Salander genomgår efter bok 1. För det första- varöfr snodde hon alla pengar? Det gjorde att jag tappade den lilla respekt jag hade för henne. Och värre blev det av de saker hon lade pengar på- bröstförstoring (!!!!) och den största våningen i Stockholm (va faaan). Öhm, en hjältinna i mina ögon (om hon dessutom är datahacker) skulle inte dra ögonen till sig genom att köpa det absolut flådigaste boendet i landet utan koncentrera sig på utrustning istället. Skaffa en 'lagomt' bra lägenhet och köp ett par topdatorer med den bästa uppkopplingen och alla finesser man kan hitta. Samt bevakning. Och bröstförstoring- come on! Jag saknar ord för det är så korkat. "Här kommer jag, Lisbeth Salander, übercool; tatuerad, piercad, goth som kan slåss med flera medlemmar ur Hells Angels samtidigt men jag måste ha ett par schyssta bröst". Jeeeesus. *mutter*
Och nr 4 är just slagsmålet med knuttarna. Vad faan! Ena studen kan hon inte värja sig mot en småfet äckel till byråkrat och i nästa stund kan hon slåss med bikers (som jag misstänker har varit i handgemäng med andra typer innan). Ööh- sånt gillar jag inte. Det funkar inte i själva storylinen. För jag talar inte nu och vad som är verkligt och inte- vi talar ju ändå om fiktiva figurer här, skapad av en persons fantasi. Men för en historia så tycker jag att det är viktigt att huvudpersonerna är något sånar verklighetstrogna samt att de inte helt plötsligt får superkrafter- om det inte är science fiction och blivit utsatta för radioaktiv strålning eller något. Men det är ju inte riktigt fallet. Att hon dessutom gräver sig upp från sin egen grav är snudden på superkrafter. Eller kanske inte bara snudd på- jag tror det gått över gränsen.
Och det där med Paolo Roberto- come on! Varför tog Stieg Larsson med en reell människa i en fiktiv berättelse? Det blev ju bara urlöjligt. Kul för Paolo eftersom han blir hjälte men själv rynkar jag ögonbrynen mer. Låt det fiktiva vara fiktivt och det verkliga verkligt. Ok att man leker med verkligheten och fantasin som författare men ändå... Nääää.
Men, jag förstår människors intresse och uppståndelsen. En häftig tjej som många unga kvinnor säkert tycker är jättecool. Kvinnor som slåss och beter sig (generellt) 'okvinnligt' brukar skapa en viss uppståndelse. Kanske är det för att det absolut inte fungerar i verkligheten- jag vet inte. Det blir ju lite samma sak som med Quentin Tarantinos Kill Bill vol. 1-2. Men de filmerna var gjorde med glimten i ögat- en gnutta ironi- medan Millenium trilogin tar sig själv på största allvar. Så nej, jag kommer inte att se en del av filmerna. Jag har ingen önskan att återuppleva den storyn- ur talangfulla slådespelarna än är. För jag hyser inga tvivel att Noomi Rapace är suverän- det är inte det, det handlar om.
Kommentarer
Skicka en kommentar